I'm back

Postat i Okategoriserat OKATEGORISERAT kl. 22:53 av | Kommentarer (0) |

Jag kan inte förstå att det fortfarande är någon som går in här och läser efter den här långa tiden. Ett tag hade jag gett upp bloggen helt, men nu känner jag att jag måste få skriva, måste få släppa ut lite tankar så nu börjar jag blogga igen. 

Sommaren är slut nu och hösten kryper sig på. Den här sommaren har varit otroligt jobbig, både fysiskt och psykiskt och jag är glad att den är över. Jag har jobbat som en galning nästan varje dag och samtidigt försökt få ihop tid med min häst, pojkvän och vänner. Sen mitt i allt det här har stressen över att snart vara arbetslöst hängt över mig som ett mörkt moln på en blå himmel. 

Men jag tog mig igenom den med livet i behåll och många erfarenheter rikare. Jag jobbar en del nu, några dagar här och där. Det kommer inte gå i längden men har bara haft det såhär i ett par veckor. Den glada nyheten är att jag ska på två intervjuer nästa vecka, så snart har jag förhoppningsvis ett fast och stabilt jobb att gå till varje dag.

Eftersom att den här bloggen handlar om Gullan också så undrar ni såklart hur det är med henne. Under sommaren gick vi från klarhet till klarhet. Hoppningen kändes super, dressyren började ta sig och ute var hon helt stabil i sällskap med andra, lite dryg ensam men jag jobbade med det. 

Sen kom dagen då vi stallade in efter betet. Sen dess har hon varit skitdryg ute, hoppat och farit omkring och lättat fram såfort nått inte passade fröken, och det i sällskap med stallets tryggaste och snällaste ponny som även är hennes bästis. Så är lite frustrerad över det.

Nu till anledningen varför jag kände behovet att börja skriva igen. Allt började i början av sommaren då Gullan inte fällde pälsen som hon skulle, hon hade jättetjock päls långt in i juli. När hon sedan fällde blev den bara lite tunnare men inte så mycket kortare och hon började även tappa muskler vid manken och bli lite svankryggig. 

Efter att många i stallet och min hovslagare hade påpekat det tog jag modet till mig och tog ut veterinären. Jag trodde inte på att det skulle varit något, men jag tänkte bara bevisa för alla att hon mådde bra. Men för ungefär tre veckor sen måste det väl bli nu fick jag ett samtal som vände upp och ner på min värld.

Gullan hade Cushing's Disease. Jag visste inte ens vad det var förrän jag fick höra om det av en i stallet, men tydligen så har 20 % av alla gamla hästar över 15 år det. Såhär står det om sjukdomen:

"Cushings sjukdom är en metabolisk sjukdom som framför allt drabbar äldre hästar. Vanligaste orsaken är en hormonproducerande tumör i hypofysen (sitter i hjärnan), vilket gör att kroppen producerar en stor mängd kortisol (kroppens "egna" kortison). Mer ovanligt är att sjukdomen orsakas av en tumör i binjuren. 

Vanligaste symptomen är en lång, ofta lockig, hårrem som inte fälls normalt. Många av de drabbade hästarna går ner i vikt, trots att de äter bra, och dricker och kissar mer än vanligt. De tappar ofta muskulatur och kan få en fettansamling i nacken samt i groparna strax ovanför ögonen. Hästarna kan ha problem med huden, ha kroniska infektioner och fång. Många ston slutar att visa brunst. Graden av symptom varierar mycket mellan olika individer."

Alla hästar kan visa olika symptom och det var just Gullans långa päls som vi reagerade på. Hon fick snabbt börja äta medicin, en halv tablett som jag löser upp i hennes betfor varje dag. Hon blev rakad härom dagen och har bara på ett par veckor börjat bli mindre svankig. 

Nu står jag dock inför mitt största val någonsin. Ska jag ha kvar min bästa vän eller ska hon få åka hem? Vi kan aldrig tävla mer och medicinen är livslång och dessutom dyr. Även om jag inte tog henne som ren tävlingshäst har alltid målet varit att komma ut och tävla bland storhästarna. Vi har tränat målmedvetet för att tävla. Och nu har jag börjat bli sugen på att tävla, vilket inte går längre.

Två hästar, en att tävla med och sen Gullan, är inget alternativ. Har inte tiden att rida två varje dag, speciellt inte om jag börjar jobba mer. Sen finns det inte pengar. Så just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag driver omkring utan mål, har ingen motivation att rida. Just nu väntar jag bara på att 6 veckor ska ha gått efter medicineringens start, för då ska ett nytt prov tas och se om hon är stabil.

Så jag bara väntar. Nu måste jag lämna er, ska upp och släppa ut hästar imorn. Men jag återkommer, för nu ska ni få följa mig och Gullan på den här resan.

Bästa passet med min stjärna...



Annons:

Kommentarer

Skriv En Kommentar